Samhällsjournalistik Meny

Sök

Logga in




Designed by:
SiteGround web hosting Joomla Templates
Samhällsjournalistik 2008, Powered by Joomla! and designed by SiteGround web hosting
Ett hjältejobb i det tysta PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Nils Eriksson, foto: Anna-Lena Mattsson   
Måndag, 12 Januari 2009 10:06

 

Hon räddar katterna som redan tappat åtta liv

 

20 000 hemlösa katter som riskerar att frysa ihjäl om ingen tar sig an dem. Så ser läget ut i Stockholm.
– Folk är inte medvetna om hur många katter som far illa, säger Annie Mohl, Kungsholmens alldeles egna Catwoman.


I slutet av förra sommaren rapporterade svenska medier om ett hundratal katter som lämnats åt sitt öde i en villa ute på Värmdö. En äldre dam lämnade katterna efter sig när hon flyttade.
För de allra flesta blev historien inte mer än en uppseendeväckande artikel. För Annie Mohl har det inneburit fem månaders obetalt slit.
– Vi har precis avslutat infångandet, säger hon.
Vid sidan av sitt vanliga jobb är Annie Mohl ordförande i föreningen Djurhjälpen som driver ett katthem i Vaxholm. Tillsammans med likasinnade har hon samlat in de övergivna katter som strukit runt på Värmdö och räddat dem från en livsfarlig vinter.
– När vi fångar dem på sommaren kan jag känna mig lite taskig som berövar dem på det härliga utelivet. Men samtidigt vet vi att vintern kommer.

”Inga gosebollar”

Djuren tas till Vaxholm där de vaccineras, kastreras (en katthona kan föda runt 150 ungar under sitt liv) och id-märks för att sedan förhoppningsvis få ett hem. Nästan alltid rör det sig om hemlösa eller avlivningshotade katter.
– Vi kan inte ta emot djur som redan har hem bara för att ägarna har tröttnat. Då får de sätta in en annons.
Trots att Djurhjälpen adopterar bort eller ordnar jourhem åt närmare 400 katter varje år, och driver ett ständigt överfullt katthem, kan arbetet bäst liknas vid att försöka skotta undan en lavin. Annie Mohl säger att ingen säkert vet, men att det sägs finnas ungefär 20 000 hemlösa katter i Stockholmsområdet.
– Det finns så otroligt många vi inte kan hjälpa, så det gäller att tänka på dem vi gör skillnad för.
Därför uppmanar hon folk att tänka två gånger innan de köper en uppfödd raskatt.
– Jag hoppas de tänker på att det finns katthem, och att de faktiskt har möjlighet att hjälpa katter som haft det riktigt svårt.
Samtidigt påpekar hon att det ofta handlar om vilda, skygga katter som kräver att man tar ansvar.
– De är inga gosebollar, utan individer med specifika behov som måste tillgodoses.

Fem katter hemma

Själv har hon fem katter i sin lägenhet vid Thorildsplan: tre privata och två Värmdökatter som hon erbjuder tillfälligt jourhem. De är knappast hennes första. Djuret har följt henne sedan hon var åtta år, och på bokhyllan är tre små minnesurnor utplacerade. De representerar katter hon varit extra fäst vid. På en av dem står det Roffe.
– Roffe var så vild och så skadad när jag fick honom.
Hon berättar att han var så skygg att det tog mer än ett år innan hon kunde klappa honom utan att han ryggade tillbaka.
– I början klappade jag honom med hjälp av en lång målarpensel. Jag trodde aldrig att han skulle spinna, men det gjorde han till slut. Första gången spann han så att han började dregla.

Vill inte finnas

Det som driver Annie Mohl, förutom en stor djurkärlek, är att få folk att ta ansvar för sina djur. Trots att trenden de senaste åren tydligt har varit mer att göra för henne och övriga volontärer på Djurhjälpen och liknande föreningar tvekar hon inte om vad som är syftet med verksamheten.
– Vårt mål är att vi inte ska finnas.

 

 

 

 

Kommunen och katterna är vinnarna

Värmdö kommun sparade både tid och pengar tack vare ideella hjälporganisationer när vildkatterna fångade in i somras.
– För katternas skull var det här bäst, säger djurskyddsinspektören Maria Kanders
.

Allt började med att grannar till det kattinfekterade huset ringde till kommunen och klagade.
– Katterna kissade på deras utemöbler och båtar, säger Maria Kanders.
Om ärendet gått den officiella vägen hade det först varit upp till kommunen att besluta om omhändertagande av katterna. Själva omhändertagandet skulle sedan ha blivit en fråga för polisen, som med största sannolikhet hade lagt ut arbetet på olika katthem. Mot ersättning.
– Polisen har inga fällor för att sköta en sådan här sak, säger Maria Kanders.
Men så blev inte fallet.
När det blev känt att det rörde sig om närmare 100 katter kunde Djurhjälpen (se artikeln ovanför) och liknande föreningar inte vänta på att frågan skulle tugga sig igenom den svenska byråkratimaskinen. I stället gav de sig ut och gjorde samma arbete som de skulle ha fått betalt för om de väntat och låtit sig anlitas av polisen.
– De visste vad som gällde, men valde att jobba eftersom de tyckte läget var akut, säger Maria Kanders som inte kan låta bli att imponeras av deras insats.
– De var otroliga. De låg ute dygnet runt i regn och rusk.
Hon tycker att det är synd att katthemmen inte får betalt, men tror att det blir annorlunda i framtiden. Sedan årsskiftet jobbar djurskyddsinspektörer nämligen direkt under länsstyrelsen, och inte under kommunen som tidigare.
– Nu är det ett steg mindre innan beslut träder i kraft, så förhoppningsvis kommer det ta kortare tid för djur att sättas i förvar.
 

 

Online

Vi har 1 besökare online

Om sidan

Samhällsjournalistk 2008 - en sajt gjord av journalist- och bildjournaliststudenter på Mittuniversitetet i samband med kursen Samhällsjournalistik.
 
Ansvarig utgivare:
Elisabet Ljungberg